I huvudet på en normalstörd!

Att bli sedd, behövd och tagen i anspråk

Trots massivt motstånd från omgivningen startade Pär Johansson 1996 Glada Hudikteatern, en teatergrupp där utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare agerar sida vid sida. Resan har kantats av en mängd mentala omställningar – hos grundaren, hos de medverkande och inte minst hos omgivningen. Pärs fulla övertygelse är att om man i skolan möter killar och tjejer med Downs syndrom så får man inte fördomar mot utvecklingsstörda, har man en fröken från ett annat land så blir man inte så lätt rasist. Barn som växer upp så lär aldrig någonsin ifrågasätta människovärdet, det som säger att vi alla är lika betydelsefulla, oavsett kön, hudfärg eller intelligens. Just det har varit en stor drivkraft för teatern: att bryta barriärer mellan människor och få rädsla och fördomar att övergå i vänskap och förståelse. I sitt arbete har Pär tre viktiga utgångspunkter:1, För att växa måste man bli sedd och uppskattad för den man är. 2, Med glädje, engagemang och rätt anpassad uppmuntran kan varje människa utvecklas. 3, Mångfald och samarbete mellan olika grupper berikar allas tillvaro.. Att hjälpa människor att utvecklas är det mest spännande av alla arbeten, menar han. Det må gälla vem som helst och var som helst, människor med funktionshinder likväl som multinationella företag. Pär är flerfaldigt belönad både som ledare och talare och visar i sitt arbete på hur individer kan utvecklas, trots att de till synes har svaga förutsättningar att lyckas. Hans devis är: det är bättre att vara riktigt bra på en sak än halvdålig på tio. Oavsett om talangen är att stapla konservburkar eller att sjunga som en fågel. Att få visa vad man kan och få uppskattning ger ytterligare växtkraft. Pär drivs av en stark passion för det han gör, en del skulle kalla det galenskap. Efter en dryg timme med både skratt och gråt får vi ett kvitto på vad som kan ske om man tänjer på gränserna, trotsar fördomar, tror på människor och ger dem en chans att utvecklas.